Lisbeth Rydén är projektledare för ett forskningsprojekt vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning, Malmö högskola

Stress är ett begrepp som ofta används för att beskriva hur man har det på jobbet. Då menas vanligtvis att de krav som ställs på en överstiger de resurser man bedömer sig ha i form av exempelvis tid, ekonomi och kompetens, vilket gör att man jobbar för mycket, för länge eller för hårt.

Jag känner ett flertal som har blivit allvarligt och långvarigt sjuka av just det.

Jag känner också till många situationer där den beskrivningen inte stämmer, men där begreppet stress ändå används.

Den rent fysiska känslan kan mycket väl vara densamma som i en stressituation: svårt att koppla av, sömnsvårigheter och oro, men egentligen tycker man inte att det är varken tempo, mängd eller svårighetsgrad som är boven i dramat. Det är något annat, men vad det där andra är, det vet man inte riktigt hur man ska formulera.

Min erfarenhet är att det ofta har något att göra med vem man blir genom det organiserande man är en del av:

• Ses man som en handlande och väljande person eller ses man som en som bara behöver lyda de order och direktiv man får?
• Ses man som någon att räkna med eller ses man som en som inte behöver tillfrågas om eller involveras i den verksamhet man är en del av?
• Ses man som en människa med rätt att ha både privatliv, känslor, engagemang, nyfikenhet, stolthet, drivkrafter, intressen, bättre/sämre dagar eller ses man som man som en funktion eller objekt som bara är intressant att veta något om i sådant som kan mätas i pengar eller produktivitet?

De flesta av oss vill bli betraktade av vår omvärld och även av oss själva som det första ledet i respektive punkt: som en väljande, handlande människa och någon som har rätt och förmåga att vara involverad i det som rör en.

Tyvärr är det alltför ofta jag stöter på organisationer vars styr- och ledningssystem verkar utgå från motsatsen. Där man blir tilltalad av organisationens olika system på ett sätt som kränker ens professionalitet eller ens person, till exempel genom att:

• Man får fylla i, till synes, meningslösa rapporter om allt möjligt.
• Man tvingas genom olika webb-baserade instrument genomgå så kallad utbildning, fylla i enkäter, aktivitetslistor mm.
• Man blir pådyvlad mål och budgetar som inte hänger ihop.
• Man ställs inför fullbordat faktum vad gäller förändringsarbete, konceptimplementering etc.
• Man tvingas av en mängd olika regler, policies mm att göra saker som man vet är motriktat det man anser vara ett gott arbete.

När man försöker ta upp en diskussion kring de här frågorna så avfärdas man. Inte helt sällan med argument som gör att man direkt eller indirekt misstänkliggörs: att man inte är tillräckligt lojal; att man är gnällig; att man är lat; att man är förändringsobenägen och så vidare.

De punkter jag listat ovan är illa nog, men att inte komma till tals om sådant man anser vara viktigt för en är riktigt illa. Då blir man inte bara en förminskad person genom organiserandet, då blir man antagligen också en arg, ledsen, frustrerad, tyst eller protesterande person. En person vars erfarenheter och synpunkter inte tas på allvar och inte heller tas tillvara.

En sådan situation är egentligen inte en fråga om stress i form av tempo och arbetsmängd. Det är en fråga om vilken syn på de anställda som ligger bakom organiserandet och det är en fråga om vem jag måste bli för att passa in i det systemet. Ibland kan vi bli någon vi vill vara, ibland inte. När vi måste bli någon vi inte vill vara så får vi det som ofta kallas ”ont i själen”.

Hur är det på din arbetsplats? Vilka föreställningar om människa och samhälle ligger till grund för era styrsystem, uppföljningssystem, policies, belöningssystem osv? Vem måste du och dina kollegor, inklusive chefer och ledning, vara för att systemet ska flyta smärtfritt? Vill du/ni vara sådana? Vill du/ni bidra till att betrakta och tilltala kollegor, kunder och övriga medmänniskor på detta vis? Vill du/ni bidra till ett sådant samhälle?

Detta är exempel på frågor jag tror att varje organisation måste ställa sig för att förstå en del av den smärta som arbetslivet genererar hos många idag. Genom att prata om problemen som stress gör vi den sortens frågor som jag här har lyft en otjänst. Då hjälper vi till att dölja de verkliga problemen och vi försvårar möjligheterna att få till relevanta diskussioner och interventioner.

Allt är inte stress som glimmar. Vem måste du och dina kollegor vara för att systemet ska flyta smärtfritt?

Stress kan åtgärdas genom att se till att alla får lagom mycket att göra. Det finns också en uppenbar risk för att eventuella åtgärder kan komma att läggas på individen: att lära sig att hantera stress, lära sig säga nej, gå hem när arbetsdagen är slut, skriva in egentid/ barntid/ partid i almanackan eller sänka sin ambitionsnivå.

Ingen av åtgärderna löser de problem jag beskriver ovan. De kvarstår även om alla skulle ha lagom mycket att göra och även om alla skulle bli bättre på att hantera stress. Det är därför viktigt att kunna skilja det ena från det andra. Annars riskerar vi, i god tro, att bidra till att människor fortsätter att må dåligt av jobbet.

EllErr konsult
Identitetsarbete – en förbisedd faktor för att förstå den arbetsrelaterade ohälsan?
Bloggen Ett gott arbetsliv
lisbeth.ryden@ellerr.se

Åsa Nilsonne är författare till flera böcker, bland annat "Vem är det som bestämmer i ditt liv? - Om mindfulness" och "Mindfulness i hjärnan" (Foto: Ulla Montan)

Mindfulness har plötsligt blivit modernt. Ett tvåtusenfemhundra år gammalt förhållningssätt svämmar in över vardagen, sjukvården och näringslivet. Vi använder mindfulnessbaserade terapier inom psykiatrin, vi uppmanas att lära oss mer om mindful parenting och mindful management.

Vad är nu detta? Senaste modenycken? New-agetrams? Försök till religiös indoktrinering? Vetenskap?

Som du antagligen redan har märkt saknar ”mindfulness” en entydig och avgränsad betydelse. Det gör att olika kurser, böcker eller föredrag kan lyfta fram olika sidor av mindfulness, vilket har lett till förvirring. Det har dessutom dykt upp missuppfattningar som på missuppfattningars vis sprider sig och försöker bli till sanningar.

Här kommer en översikt över två sådana missuppfattningar för dig som vill vara välorienterad i dagens strömningar:

1. Mindfulness innebär att man ska undvika att tänka på det förflutna eller på framtiden

Detta är nog den vanligaste missuppfattningen jag brukar stöta på. För många är mindfulness liktydigt med att lägga märke till hur maten smakar, hur katten känns när du stryker den över ryggen, hur vinden låter i träden.

När vi observerar det som sker inom eller utom oss kommer vårt fokus automatiskt att hamna i nuet, och visst har nuet en stark ställning inom mindfulnesstraditionen. Det är i nuet vi styr våra liv, det är i nuet vi fattar beslut och agerar, därför är det ofta klokt att samla sin kraft och sin uppmärksamhet i nuet, på det vi gör.

Det hindrar inte att vi ofta behöver uppmärksamma det förflutna, eller framtiden, i nuet. Annars kan vi varken planera eller lära av våra erfarenheter.

Det viktiga är att ha uppmärksamheten där den gör mest nytta. Att vara mindful handlar alltså inte om att tvångsmässigt vara i nuet, utan att ta ansvar för hur vi fördelar vår uppmärksamhet mellan det som skett, det som sker, och det vi tror ska ske.

Motsatsen är att exempelvis låta sig störas av ovidkommande minnen (det förflutna tränger sig på) eller att tänka så mycket på vad man ska göra i framtiden när man har vunnit tio miljoner på en trisslott att man försummar möjligheter i nuet att förbättra sin ekonomi.

Mindfulness hjälper oss att vara där vi är, att koncentrera oss på det vi gör eller på dem vi är med, men kan också användas till att blicka bakåt eller framåt med vår fulla uppmärksamhet om det är det vi behöver göra.

2. Mindfulness är flum

Flum brukar vi kalla det som inte är vetenskapligt underbyggt. Under de senaste tio åren har det skett något som jag tycker liknar ett under:

vi kan nu observera hjärnan medan den arbetar! Det gör att vi börjar få svar på frågor om oss själva som dryftats i tusentals år.

Mindfulness verkar bygga upp väsentliga delar av hjärnan, exempelvis hippocampus och främre delen av vänster pannlob (Foto: iStockphoto/Raycat)

Särskilt intressant för mig är studier av vad som händer i hjärnan när vi tränar den med mindfulness. Resultaten är hoppingivande och spännande. Att träna olika delar av hjärnan visar sig vara som att träna olika muskler, och mindfulness verkar bygga upp riktigt väsentliga delar av våra hjärnor, exempelvis hippocampus där flertalet nya nervceller bildas, och främre delen av vänster pannlob, den som är aktiv när vi är glada och tillfreds.

Nobelpristagare som Elizabeth Blackburn skäms inte över att forska på mindfulness. Jag hoppas att den seriösa forskningen som pågår snart kommer att få flumstämpeln att blekna.

Sammanfattningsvis är mindfulness ett sätt att leva, ett sätt att förhålla sig till sig själv och omvärlden. Det bygger på att vi tar ansvar för hur vi ser på världen och oss själva, och därmed för våra tankar, känslor och handlingar.

Med mindfulness kan vi stänga av hjärnans autopilot och styra oss själva i nya spännande riktningar.

Till sist säger mindfulnesstraditionen hur vi ska förhålla oss till oss själva och andra: med medkänsla, inlevelse och omtanke. Den som tränar blir rikligt belönad!

Böcker av Åsa Nilsonne:
Vem är det som bestämmer i ditt liv? – Om mindfulness (Natur & Kultur)
Mindfulness i hjärnan (Natur & Kultur)
Zelda och meningen med att ha hund (Natur & Kultur)

Bloggar:
www.nilsonne.se
http://valpenborderline.blogspot.com

Kurser i mindfulness för hundägare tillsammans med Memea Mohlin:
http://memea.se

Kenth Åkerman, Relationsbyggarna

PRV-metoden är ett sätt att fokusera sin tid:

• Planeringsdagar
• Resultatdagar
• Vilodagar
  

Du behöver ha Planeringsdagar för att se över vad som är viktigt, värdefullt och bråttom att göra. Dagar för reflektion, dagar för att skapa struktur i tillvaron och i din kalender.

Det är nu du väljer bort det som inte behöver göras, stänger av telefon, e-post, teve och annan yttre störning. Det är nu du har tid att reflektera. Boka regelbundet in stunder för planering eller hela dagar.

Exempel: Jag ägnar minst ett par timmar varje vecka åt att planera veckan och månaden som kommer. För mig ingår även här att boka upp möten och se till att veckorna fylls med värdeskapande aktiviteter. Att tid på annan ort fylls med fler möten än bara ett möte, detta för att ta hand om min tid på bästa sätt.

Planeringsdagar kan vara hela dagar då jag planerar in VVV-dagar (Våga Vilja Välja-dagar, dagar då jag gör precis det jag vill), samt skrivardagar (dagar som jag ägnar åt att reflektera, läsa och formulera mina tankar). Samt förstås förbereder inför de resultatdagar som ligger de närmaste två veckorna.

Misslyckas du med att planera, planerar du för att misslyckas.

Resultatdagar är dagar då du producerar och skapar resultat. Det är dagar då “intäkterna” för dig och verksamheten skapas. Dagar då du kan bocka av aktiviteter på den tidigare planerade resultatlistan (den som det flesta kallar “att göra-listan”).

Detta är dagar som kräver energi och koncentration, dagar som för dig framåt. Dessa tillfällen kräver uppmärksamhet, närvaro och fullt fokus på ett annat sätt än planeringsdagarna. Boka in stunder eller dagar då du ska skapa enastående resultat, då är du också mentalt laddad när det är dags. Du vet vad som gäller.

Exempel: För mig kan detta handla om utbildningsdagar, inspirationsföredrag, artikelskrivande, coachning eller möten med uppdragsgivare och nätverket. Dessa stunder och dagar är de jag/verksamheten ska leva av. Kom ihåg: Misslyckande är också ett resultat.

Den sista delen i modellen, V, som står för Vilodagar, är den del som många glömmer bort. Alla behöver kortare eller längre pauser, varför inte en hel dag? En dag då du tillåter dig att vila, njuta och fira. En dag då du kopplar bort allt det andra. Detta är stunder eller dagar då batterierna laddas, idéer kan flöda och nya perspektiv skapas.

Exempel: För mig är fredagar en frekvent vilodag, en dag för återhämtning, ta det lugnt och göra det som faller mig in. Jag kallar det också VVV-dagar som nämndes ovan. Våga. Vilja. Välja. Får jag inte till fredagarna brukar det istället bli minst en halvdag någon annan dag i veckan.

Morgonpromenaden, cirka en timma fem dagar i veckan med alla hundarna är en stund både för njutning och laddning, samt emellanåt planering av dagen/veckan som kommer. En helt vanlig tisdagkväll kan erbjuda en god middag för att dagens resultat varit tillfredsställande.

Tillåt dig att fira dina framsteg!

Så här kan du känna igen symptomen när du inte har följt PRV-modellen:

När du känner stress och när du inte har “koll på läget” har du troligen missat dina planeringsdagar.

När du anser att du inte kommer vidare, att du står och stampar och inte når resultat. Då är det troligen bristande disciplin när det gäller att skapa resultat. Du har inte renodlat dina resultatdagar.

När du inte orkar med eller känner dig otillräcklig, eller känner oflyt, har du sannolikt inte återhämtat dig, njutit och firat tillräckligt. Du har missat dina vilodagar.

www.relationsbyggarna.se