Leda med självmedkänsla

Agneta Lagercrantz skriver om självmedkänsla som ett sätt att utveckla sig själv och sitt ledarskap (Foto: Madeleine Stenlund, Mediakurser)

Publicerad: 7 oktober 2014 18:20

Snart kan man gå på frukostseminarium i Stockholm om självmedkänsla och ledarskap. ”Bättre förmåga” att leda sig själv och andra utlovas. För här finns bevisat ”positiva samband” och så får man ”ny kunskap”.

Det påminner om besöket jag gjorde häromdagen hos konsulterna som ville berätta om sitt nya ledarskapsprogram. Varför det var bra? De fällde ned ett blad på blädderblocket som med förtextade tuschbokstäver sa att programmet skulle göra en till en bättre chef.

Jamendåså.

Varför får jag associationer till 90-talet då så mycket handlade om Total Quality Management och jag hörde något som etsat sig fast sedan dess: Never call it TQM!?

Nu sitter jag själv med ett begrepp som riskerar att glida som en ål genom positivt laddade termer. Efter ett års bokskrivande och research om ämnet självmedkänsla kan jag berätta om mängder med studier som visar att självmedkänsla är bra. Om vi kan bemöta oss själva med samma vänlighet då vi misslyckas som vi skulle visa någon annan som är med om svårigheter – då mår vi mycket bättre. Och så går det mycket bättre.

Men hur, i verkligheten? Ta pionjären, psykologiprofessorn Kristin Neff. För 15 år sedan hade hon det tufft – låg i skilsmässa och skulle bli klar med sin doktorsavhandling i psykologi. Hon tyckte alla andra lyckades med både jobb och relationer, själv var hon bara stressad och ofokuserad.

I det läget fick hon höra att det var lika viktigt att ge sig själv medkänsla som att vara medkännande med andra. Hon provade – och blev överraskad över hur befriande det kändes att stötta sig själv när det var jobbigt.

2003 förde hon in självmedkänsla i forskningen och sedan dess har antalet artiklar och avhandlingar om begreppet ökat exponentiellt varje år. De flesta utgår från Kristin Neffs modell, att det handlar om: 1) vänlighet mot sig själv, 2) icke-dömande uppmärksamhet och 3) att det är mänskligt att fela. Självmedkänsla har nu kommit in i ledarskapsforskningen, också på Handelshögskolan i Stockholm.

Men det är inte konstigt att några brandmän som skulle delta i en amerikansk studie om självmedkänsla och beslutsfattande hade svårt att förstå vad det egentligen innebar. Att vara vänlig mot sig själv? Nänä. Har man fattat ett dåligt beslut under en skogsbrand är man hård inåt. Hårdare än andra yrkesgrupper, menade de.

Genom att börja i den änden – självkritiken – kunde forskarna tydliggöra begreppet självmedkänsla för brandmännen. För visst hade de också sina knep för att komma över jobbiga erfarenheter – som att inta en positiv attityd, ha förståelse för att det var mänskligt att fela och, inte minst, vikten av att göra sig av med skuldtankar så fort som möjligt.

För annars … Ja, vad? Man dröjer sig kvar i sitt dåliga beslut och missar vad man bör göra i rådande läge. Brandmännen kunde se hur uppmärksamheten försämrades då de fastnade i grubblet över att de hade begått ett misstag.

I den här studien började cheferna sedan ha vänlighet, mänsklighet och uppmärksamhet som inramning till sina utvärderingar med medarbetarna/brandmännen. Allt konstigt de gjorde när de släckte skogsbränder betraktades som normala inslag i att vara människa. Ingen kunde på så sätt ha rätt eller fel.

Jag tänker på nyheten nyligen om GPS-sändarna som missledde brandmännen som ryckte ut för att släcka skogarna i Västmanland i somras. Hur lätt ville man inte dras med i att beskylla de enskilda personerna som körde 25 minuters omväg istället för att vara på plats och jobba, eller anklaga deras chefer, eller hänga Myndigheten för samhällskydd och beredskap – vem som helst!

Till vad nytta? Risken är att vi kollektivt bidrar till det tunnelseende man redan försatt sig i när man fastnar i grubbel över ett dåligt beslut. Det är skillnad på att bli hängd och att dra lärdom för framtiden, och det är ingen risk att folk inte skulle ta ansvar om de slapp beskyllningar, tvärtom. Studien om brandmännen stödjer nämligen de resultat som visar att människor som har en förstående attityd till sig själva, en hög självmedkänsla, ser sina misstag som lärtillfällen och får lust att hitta förbättringar, medan de som är självanklagande ser dessa som totala fiaskon som de inte kommer över.

Om man är litet sån, hur får man då mer självmedkänsla? Så här beskriver en av mina läsare hur han gör: ”Om lille femårige Johan tittar fram med sin rädsla, oro och tillhörande reaktiva beteenden – då är det bättre att hålla om honom och visa värme, än att banna honom för misslyckandet.”

Som jag just nu – arg på mig själv för att min inledning här är alldeles för elak mot konsulter som kör med corporate bullshit – förkortningar, flummiga managementord eller abstrakta blädderblocksbudskap. Fy på mig. Jag borde vara en bättre människa än så! Men nu ska jag försöka leva som jag lär, och inte döma mig själv för hårt. Inte fastna i krav på att vara perfekt. Det är mänskligt att bli frustrerad och låta det gå ut över andra ibland.

Och faktum är att konsulternas otydlighet har hjälpt mig att inse hur viktigt det är att försöka vara så konkret som möjligt. Som när man skriver en krönika. Never call it… Så – tack för att jag får använda er och er CBS!

Agneta Lagercrantz

Om Krönikören: Agneta Lagercrantz är frilansjournalist och författare, tidigare mångårig medarbetare i Svenska Dagbladet. Hon tar uppdrag som moderator och samtalsledare. Specialområden: Ledarskap, psykologi, den nya hjärnforskningen om medkänsla och altruism. Nya boken Självmedkänsla (Natur & Kultur) handlar om hur man stöttar sig själv i motgång och blir uppmärksam på sin alltför hårda, inre kritiker. Forskning visar att man presterar bättre om man är tolerant mot sina fel och brister istället för att att försöka vara perfekt i alla lägen.
Läs mer: http://agnetalagercrantz.se