Könstypiskt
Av: Annika Dopping
Publicerad: 28 april 2014 20:17

Annika Dopping skriver om skillnader i kvinnors och mäns sätt att kommunicera.
Politiskt inkorrekta frågor finns i alla länder. I Sverige förblir frågan om könstypiska skillnader en av de kanske mer laddade.
Efter att själv ha vuxit upp med – och länge svalt – den svenska tesen att alla är lika (vilket ju lätt medför tanken att ”alla följaktligen är precis som jag, ser det jag ser, vill det jag vill, tolkar det jag tolkar, reagerar som jag etc”…) väcktes jag ur min dvala i mitten av 1990-talet.
Då dök den ena efter den andra upp och visade mig konsekvenser av att förneka könstypiska skillnader – även om sådana mönster självklart inte är giltiga på individnivå, utan brukar gälla för ungefär två tredjedelar av gruppen. Tillhör man då icke-majoritetens tredjedel – fast utgår från att man är representativ för samtliga i gruppen – kan man livligt protestera mot sådana här påståenden.
Varför tycker jag att de är relevanta att lyfta fram över huvud taget? Jo, det finns så många onödiga missförstånd och krockar, som bottnar i ren och skär okunskap om de här skillnaderna, och där vi blir sårade, besvikna, överkörda – till och med sjuka – bara för att vi inte förstår varandras synsätt!
Ju mer stressade vi är, desto svårare är det dessutom att förstå, leva sig in i och omfatta det som är annorlunda. Låt mig ge ett par exempel. Vi kan börja med könstypiska skillnader inom mötesteknik.
Mina kunskapare har lärt mig att det på ett möte är könstypiskt manlikt (ofta helt omedvetet) att utgå från att alla runt bordet är fiender, tills motsatsen är bevisad. Motsatsen bevisas av att man upprepar vad föregående talare sagt: ”Precis som Martin sa är riskbedömning viktigast nu och Erik har ju redan lyft faran för ökat råvarupris” etc (=”Jag är er vän, inte fiende!”)
Könstypiskt kvinnolikt är i stället (och ofta lika omedvetet) att under mötet utgå från att alla är vänner, tills motsatsen är bevisad. Detta leder, automatiskt, till att kvinnorna könstypiskt tycker det är onödigt att ta tid och plats med att upprepa vad som redan sagts, utan enbart yttrar sig om det finns något att lägga till eller invända mot. Gissa om det lätt kan misstolkas av en mans undermedvetna, som ett flagrant avslöjande av kvinnans fientliga hållning till vad han just sagt…
Ett annat exempel är könstypiska skillnader i förhandlingsteknik. Åh, vad jag önskar att jag hade känt till detta när jag var den enda kvinnliga programchefen vid TV4:s start! Jag har visserligen många könstypiskt manlika, drivande och exekutiva förmågor, men när det gällde förhandlingsteknik på möten där vi drev våra respektive programförslag var mitt agerande könstypiskt kvinnolikt.
Det innebar till exempel (vet jag numera) att när männen ”spelade hockey”, det vill säga drev ett argument i taget och hoppades göra mål med sin aktuella puck (argument) brände jag aningslöst varje gång alla mina kort (argument) på en gång! (”På grund av både a och b, c, d och e tycker jag vi borde satsa på X!”)
Männen angrep då – förstås– mitt svagaste argument (vilket är smart, ändamålsenligt och självklart när man vill göra mål i hockey enligt spelets för dem uppenbara regler). Då hade jag inga ess kvar i ärmen, jag hade bränt allt mitt krut på en gång! Och fick vackert tugga om alla mina bättre begagnade argument en gång till (möjligen med lite högre röst), eftersom jag inte förstått att hushålla med mina starkaste kort till sist.
Det fanns inget som helst lömskt eller kvinnoförtryckande från männens sida i detta, det handlade bara om att jag inte kände till de rådande spelreglerna. Jag hade gått på myten: ”Om vi bara låtsas att alla är lika så ÄR alla lika. Simsalabim!” Men nix pix i min lilla låda, så enkelt är det inte!

Det finns många onödiga missförstånd som bottnar i okunskap om skillnaderna mellan kvinnors och mäns sätt att kommunicera
Ökad medvetenhet om vad som pågår är alltid första steget, vare sig man vill göra alla delaktiga för effektivare samarbete eller förändra spelreglerna.
Många vd:ar har också berättat för mig att det är mycket mer krävande att leda kvinnor än att leda män. ”Män lyder den som är högst upp i hierarkin, inget tjafs, medan kvinnor hela tiden vill veta varför de ska göra si eller så. Man måste vara påläst och ha bra argument för att motivera kvinnor”.
Numera har jag föreläst om dessa frågor tillräckligt många gånger och för tillräckligt många olika grupper för att vara trygg i att det är ytterst matnyttigt, uppskattat, meningsfullt och underhållande.
Och visst stärks kvinnor och deras förutsättningar av denna kunskap, men faktum är att även män lyfts av att man tydliggör könstypiska beteenden (många män har efter föreläsningen sagt att de önskar att deras hustru varit med, eftersom jag så tydligt respekterar båda perspektiven).
Bra chefer har alltid båda polerna (eller hjärnhalvorna om man så vill) väl utvecklade och kan följaktligen kommunicera över hela skalan. Det handlar om kulturell kompetens, precis som vid andra kulturella skillnader.
Även om man ser vissa förskjutningar i ungas beteendemönster har vi allt att vinna på att göra könstypiska skillnader synliga. Då kan vi kratta medvetet för mer transparent och ömsesidigt kommunikationsklimat och mycket bättre ta tillvara eftertraktade talanger.
Till sist. Den kanske viktigaste gemensamma nämnaren i alla kulturer jag fått förmånen att möta är att det finns ett säkert sätt att underhålla sitt mogna, ansvarsfulla ledarskap, där man genuint uppskattar olikhet, förblir sin värdegrund trogen och (ofta) förmår att agera från sitt högsta jag.
Svaret låter bättre på engelska: Daily Spiritual Practice. Den mer sekulära, politiskt korrekta svenska definitionen får väl bli Daglig mental avslappning. Good luck!
Annika Dopping
Läs fler artiklar om: Gästkrönika

Om författaren: Annika Dopping är hållbarhetskommunikatör, specialiserad på hälsa, miljö, ledarskap och mänskliga frågor. Hon verkar som film/WebbTV-makare, konferensproducent, moderator, föreläsare, konceptutvecklare intern/extern kommunikation, omvärldsanalytiker och vd-bollplank. Läs mer på www.annikadopping.com