Politiskt ledarskap brister

Det är orealistiskt att förvänta sig att ett hållbart samhälle ska komma till stånd utifrån nuvarande politiska strategier för hållbar konsumtion.

Det är en av slutsatserna i forskningsrapporten Nordiskt policy-sammandrag – förbättra nordiskt beslutsfattande genom att skingra myter om hållbar konsumtion som publicerades i samband med Nordiska ministerrådets konferens Medskapandets konst.

Ansvarig för temaområde hållbar konsumtion var svenska Naturvårdsverket. Här kommer en sammanfattning av slutsatserna i rapporten:

Vårt samhälle är konsumistiskt. Samhällets strukturer främjar konsumtionsmönster som nordbor ser som normala, men som är ohållbara. Trots 20 års utveckling av politik för hållbar konsumtion fortsätter den materiella konsumtionen och miljöpåverkan att öka i Norden och Europa.

Det är en utopi att tro att vi kan fortsätta leva som vi alltid har gjort. Vi behöver en planerad övergång till hållbara livsstilar för att undvika lägre levnadsstandard i framtiden.

Forskning visar att en skälig andel av växthusgasutsläppen skulle ligga på runt 2 ton CO2 per person och år, vilket innebär avsevärt lägre materialkonsumtion än vad som nu är fallet i Norden där utsläppen för närvarande ligger på 6–9 ton CO2 per capita.

Det är orealistiskt att förvänta sig att ett hållbart samhälle ska komma till stånd utifrån nuvarande politiska strategier för hållbar konsumtion.

Flygresor är ett av de konsumtionsmönster som är allra mest skadliga för klimatet. Vi behöver en planerad övergång till hållbara livsstilar för att undvika lägre levnadsstandard i framtiden, menar forskarna bakom rapporten.

Det är inte sannolikt att beteendet förändras om olika aktörer sänder motstridiga budskap, som att folk måste leva hållbara liv men vi behöver också ”köpa oss ur den ekonomiska krisen”.

Att vädja till egenintresset, till exempel främja miljöåtgärder som ett sätt att spara pengar, kan ibland fungera bra för specifika beteenden som är lätta att koppla till större personlig nytta. Men att vädja till egenintresset i materiella termer kan oavsiktligt förvärra situationen på lång sikt.

Det kan också vara svårt att skydda framtida generationers intressen i ett samhälle som förespråkar omedelbara vinster och värdesätter hänsynslös konkurrens på bekostnad av miljö och social rättvisa.

Beslutsfattare bör undvika att sända dubbla budskap till medborgarna och inte betona omedelbara personliga vinster när samhällsvärden står på spel.

Människor beter sig troligen på ett mer samhällsmedvetet sätt när sociala värderingar betonas, vilket inte bara ökar acceptansen för åtgärder för hållbar konsumtionspolitik utan också för deras effektivitet.

Det finns ingen politik som inte är värdeladdad. En stor del av den befintliga politiken påverkar redan vår individuella livsstil och konsumtion – vi är bara så vana vid den att den är osynlig.

Även om det finns en ovilja att ingripa och vara förmyndare är politik aldrig neutral utan den formar sociala normer och värderingar i samhället. Exempelvis kan strikta mål för minskning av växthusgaser kommunicera allvaret i miljöfrågan till befolkningen.

Detta understryker att det är regeringarna som måste leda övergången till hållbara infrastrukturer och kulturer. Regeringarna måste leda denna övergång till hållbarhet genom att skapa samhällsstrukturer som gör hållbar livsstil till standardalternativet. Hållbarhet måste ses som en grundläggande nödvändighet och inte som en valmöjlighet i butiken.

Beslutsfattare måste skapa ”möjligheternas politik” i riktning mot hållbarhet genom att använda ett stort antal befintliga och nya strategier och verktyg i synergi.

Denna studie visar att flera intressenter, däribland företag och konsumenter, vill att regeringar och beslutsfattare ska visa ledarskap. Regeringarna är de viktigaste aktörerna som ska driva omfattande förändringar i vår konsumtionskultur. Medborgare, företag och samhället har andra väsentliga roller.

Konsumenterna har ansvar för konsekvenserna av sin konsumtion och livsstil, inte minst eftersom hushållen svarar för 40 procent av den totala miljöpåverkan i samhället. Men det är regeringarna som driver fram stora förändringar av kultur-, konsumtions- och produktionsmönster.

För att förstå och stödja människors strävan att bli lyckligare och friskare är det viktigt att diskutera många fler olika vägar till välbefinnande än vad som nu erbjuds.

Det finns en stark tro i vårt samhälle på att ha mer pengar och att äga fler saker ger oss mer lycka och välbefinnande. Forskning visar att upp till en viss nivå har BNP-ökningar ett nära samband med ökat subjektivt välbefinnande. Över en viss gräns leder BNP-ökningar till allt mindre marginalförbättringar av välbefinnandet.

Att leva hållbart har beskrivits som ett liv med umbäranden, ett tråkigt, obekvämt och fromt liv som innebär uppoffringar och en lägre nivå av välbefinnande.

Det är möjligt att uppnå högre nivåer av välbefinnande med lägre nivåer av materiell konsumtion när väl en viss nivå av materiell standard har uppnåtts.

Människor strävar efter högre inkomst och högre materiell konsumtion för att öka den personliga lyckan, även om detta ibland innebär att de offrar hälsa, fritid och familje- och samhällsliv. Å andra sidan rapporterar ofta folk som frivilligt väljer att arbeta mindre och göra av med mindre pengar högre nivåer av välbefinnande och livstillfredsställelse.

Det finns en stark tro i vårt samhälle på att ha mer pengar och att äga fler saker ger oss mer lycka och välbefinnande.

Det är tydligt att den nuvarande konsumtionspolitiken inte är så effektiv som den skulle kunna vara. Ett antal orsaker till detta har identifierats alltifrån principen om konsumenternas suveränitet till brist på styrmedel och på politiskt mod att syssla med konsumtionsfrågor.

Ett av de största hindren för effektivt evidensbaserat politiskt beslutsfattande om hållbar konsumtion är att missuppfattningar, förenklingar och generaliseringar om konsumentbeteende lever kvar.

Dessutom visar forskning att även om en stor del av miljöpåverkan är beroende av konsumtionsmönster tas kunskap från beteende- och samhällsvetenskaper inte rutinmässigt till vara vid politikens utformning.

Det innebär att vissa seglivade missuppfattningar – myter – om konsumentbeteende har permanentats i den allmänna diskursen om hållbar konsumtion, särskilt bland dem som utformar politiken.

Dessa missuppfattningar skymmer sikten så att beslutsfattarna inte ser komplexiteten i konsumtionen i verkligheten eller begränsningarna hos de halvmesyrer som ofta förespråkas inom hållbar konsumtionspolitik.

De tio myterna:

• Myt 1: Grön konsumtion är lösningen
• Myt 2: Konsumenterna bör leda övergången till en hållbar utveckling
• Myt 3: Om alla gör lite kommer vi att åstadkomma mycket
• Myt 4: Små och enkla miljöåtgärder kommer att leda till större förändringar
• Myt 5: Mer information leder till hållbart beteende
• Myt 6: Att vädja till folks egenintresse är vägen till hållbart beteende
• Myt 7: Hållbarhet innebär att “leva i grottor”
• Myt 8: Människor blir lyckligare om de tjänar mer pengar och höjer sin materiella konsumtionsnivå
• Myt 9: Privat ägande av alla sorters produkter är önskvärt – det är inte gemensam användning
• Myt 10: Konsumtionspolitik är för kontroversiell för att accepteras av allmänheten

Författare till rapporten är Oksana Mont, Lunds universitet, Sverige; Kate Power, Copenhagen Resource Institute, Danmark; Eva Heiskanen, Konsumentforsknings-centralen, Finland; Helka Kuusi, Konsumentforskningscentralen, Finland

Ladda ner rapporten

Läs mer:
Inte alltid bra med nya jobb
“Vi tittar upp i samhällets tråkiga rumpa”

Fakta:

I mitten av september 2013 stod Umeå kommun tillsammans med Nordiska ministerrådet, Miljödepartementet och Sveriges kommuner och landsting värd för den femte nordiska konferensen om hållbar utveckling. Naturvårdsverket var ansvarig för ett av konferensens fem teman, hållbar konsumtion.

Miljödepartementet samordnar regeringens miljöpolitik. Departementets ansvarsområden är klimat, hållbar utveckling, biologisk mångfald, kemikalier, kretslopp, natur- och skogsvård, havsmiljö, strålskydd och kärnsäkerhet samt internationellt miljöarbete.

Naturvårdsverket är den myndighet i Sverige som har överblick över hur miljön mår och hur miljöarbetet går. Verket samordnar, följer upp och utvärderar arbetet med Sveriges miljömål där många myndigheter samverkar.

Nordiska ministerrådet är de nordiska regeringarnas officiella samarbetsorgan. Statsministrarna har det överordnade ansvaret för det nordiska samarbetet. I praxis är ansvaret delegerat till de nordiska samarbetsministrarna och till Nordiska samarbetskommittén som svarar för den löpande koordineringen av det officiella politiska nordiska samarbetet.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är en arbetsgivar- och intresseorganisation för kommuner, landsting och regioner i Sverige. Medlemmar är Sveriges 290 kommuner och 20 landsting inklusive regionerna Gotland, Halland, Skåne och Västra Götaland.