Allt är inte stress som glimmar

Lisbeth Rydén är projektledare för ett forskningsprojekt vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning, Malmö högskola

Stress är ett begrepp som ofta används för att beskriva hur man har det på jobbet. Då menas vanligtvis att de krav som ställs på en överstiger de resurser man bedömer sig ha i form av exempelvis tid, ekonomi och kompetens, vilket gör att man jobbar för mycket, för länge eller för hårt.

Jag känner ett flertal som har blivit allvarligt och långvarigt sjuka av just det.

Jag känner också till många situationer där den beskrivningen inte stämmer, men där begreppet stress ändå används.

Den rent fysiska känslan kan mycket väl vara densamma som i en stressituation: svårt att koppla av, sömnsvårigheter och oro, men egentligen tycker man inte att det är varken tempo, mängd eller svårighetsgrad som är boven i dramat. Det är något annat, men vad det där andra är, det vet man inte riktigt hur man ska formulera.

Min erfarenhet är att det ofta har något att göra med vem man blir genom det organiserande man är en del av:

• Ses man som en handlande och väljande person eller ses man som en som bara behöver lyda de order och direktiv man får?
• Ses man som någon att räkna med eller ses man som en som inte behöver tillfrågas om eller involveras i den verksamhet man är en del av?
• Ses man som en människa med rätt att ha både privatliv, känslor, engagemang, nyfikenhet, stolthet, drivkrafter, intressen, bättre/sämre dagar eller ses man som en funktion eller objekt som bara är intressant att veta något om i sådant som kan mätas i pengar eller produktivitet?

De flesta av oss vill bli betraktade av vår omvärld och även av oss själva som det första ledet i respektive punkt: som en väljande, handlande människa och någon som har rätt och förmåga att vara involverad i det som rör en.

Tyvärr är det alltför ofta jag stöter på organisationer vars styr- och ledningssystem verkar utgå från motsatsen. Där man blir tilltalad av organisationens olika system på ett sätt som kränker ens professionalitet eller ens person, till exempel genom att:

• Man får fylla i, till synes, meningslösa rapporter om allt möjligt.
• Man tvingas genom olika webb-baserade instrument genomgå så kallad utbildning, fylla i enkäter, aktivitetslistor mm.
• Man blir pådyvlad mål och budgetar som inte hänger ihop.
• Man ställs inför fullbordat faktum vad gäller förändringsarbete, konceptimplementering etc.
• Man tvingas av en mängd olika regler, policies mm att göra saker som man vet är motriktat det man anser vara ett gott arbete.

När man försöker ta upp en diskussion kring de här frågorna så avfärdas man. Inte helt sällan med argument som gör att man direkt eller indirekt misstänkliggörs: att man inte är tillräckligt lojal; att man är gnällig; att man är lat; att man är förändringsobenägen och så vidare.

De punkter jag listat ovan är illa nog, men att inte komma till tals om sådant man anser vara viktigt för en är riktigt illa. Då blir man inte bara en förminskad person genom organiserandet, då blir man antagligen också en arg, ledsen, frustrerad, tyst eller protesterande person. En person vars erfarenheter och synpunkter inte tas på allvar och inte heller tas tillvara.

En sådan situation är egentligen inte en fråga om stress i form av tempo och arbetsmängd. Det är en fråga om vilken syn på de anställda som ligger bakom organiserandet och det är en fråga om vem jag måste bli för att passa in i det systemet. Ibland kan vi bli någon vi vill vara, ibland inte. När vi måste bli någon vi inte vill vara så får vi det som ofta kallas ”ont i själen”.

Hur är det på din arbetsplats? Vilka föreställningar om människa och samhälle ligger till grund för era styrsystem, uppföljningssystem, policies, belöningssystem osv? Vem måste du och dina kollegor, inklusive chefer och ledning, vara för att systemet ska flyta smärtfritt? Vill du/ni vara sådana? Vill du/ni bidra till att betrakta och tilltala kollegor, kunder och övriga medmänniskor på detta vis? Vill du/ni bidra till ett sådant samhälle?

Detta är exempel på frågor jag tror att varje organisation måste ställa sig för att förstå en del av den smärta som arbetslivet genererar hos många idag. Genom att prata om problemen som stress gör vi den sortens frågor som jag här har lyft en otjänst. Då hjälper vi till att dölja de verkliga problemen och vi försvårar möjligheterna att få till relevanta diskussioner och interventioner.

Allt är inte stress som glimmar. Vem måste du och dina kollegor vara för att systemet ska flyta smärtfritt?

Stress kan åtgärdas genom att se till att alla får lagom mycket att göra. Det finns också en uppenbar risk för att eventuella åtgärder kan komma att läggas på individen: att lära sig att hantera stress, lära sig säga nej, gå hem när arbetsdagen är slut, skriva in egentid/ barntid/ partid i almanackan eller sänka sin ambitionsnivå.

Ingen av åtgärderna löser de problem jag beskriver ovan. De kvarstår även om alla skulle ha lagom mycket att göra och även om alla skulle bli bättre på att hantera stress. Det är därför viktigt att kunna skilja det ena från det andra. Annars riskerar vi, i god tro, att bidra till att människor fortsätter att må dåligt av jobbet.

EllErr konsult
Identitetsarbete – en förbisedd faktor för att förstå den arbetsrelaterade ohälsan?
Bloggen Ett gott arbetsliv
lisbeth.ryden@ellerr.se