Bosse Westermark, redaktör

Det sägs att det i gamla Jerusalem fanns en port i stadsmuren som kallades Nålsögat.

Passagen var så trång att kamelförarna var tvungna att lasta av all packning på bägge sidor kamelen för att den skulle kunna passera.

En del vatten har runnit under broarna sen dess. Nuförtiden verkar det som att det är vi själva som är tungt lastade.

Det senaste året har flera undersökningar visat att vi blir allt mindre nöjda med vår arbetsplats.

Det största missnöjet riktas ofta mot det som upplevs som en alltför stressande miljö. Den ger oss sömnsvårigheter, får oss att dra in på lunchen och leder till att familj och vänner kommer på undantag. Eva Nordmark, ordförande i TCO, anser att vi har en tickande ohälsobomb på kontorsgolvet.

Vi skriver 2012, vad beror det på att vi inte har kommit längre? Vad hindrar oss från att sätta upp en gräns mot orimliga arbetsförhållanden och ett alltför uppdrivet tempo?

Det finns många tänkbara orsaker, men faktum kvarstår. Det verkar som att det är något som inte stämmer i arbetslivet, något som kommit i obalans.

Den oundvikliga frågan inställer sig: Vad kan vi göra åt det?

Några olika strategier uppenbarar sig. Vi kan:

1. Söka oss till en annan arbetsplats, om vi inte tror att det kommer att bli bättre på den nuvarande.
2. Arbeta med inre omställning. Då kan det vara till hjälp att utveckla en mer medveten närvaro, ett förhållningssätt som underlättar att finna inre lugn i stressade miljöer.
3. Ta gud i hågen och initiera en förändringsprocess som involverar alla berörda med syfte att göra organisationen till en livsberikande plats.
4. Kombinera punkterna 2 och 3 ovan. Det betyder att vi använder medveten närvaro som ett gemensamt förhållningssätt i förändringsprocessen.

En viktig anledning till de problem vi upplever på jobbet är de föreställningar som råder om saker och ting. Till exempel föreställningen om vad det innebär att vara människa, det vi brukar kalla människosyn.

Eller föreställningen om hälsa. Eller om motivation. Eller kreativitet. För att inte tala om föreställningen om effektivitet.

Är vi likt Jerusalems kameler ute på ökenvandring med skavande ok som tynger våra axlar? Och vad består i så fall lasten av? Antaganden? Övertygelser? Begränsande självbilder? Inrotade tanke- och vanemönster?

När vi "får syn" på våra föreställningar tappar de sin makt över oss

Föreställningar är självförstärkande system, där sådan information som bekräftar befintliga antaganden och övertygelser ges direkt tillträde till medvetandet. Icke-bekräftande information däremot tenderar att sållas bort redan innan vi ens blir medvetna om den, alternativt omtolkas den för att passa in i vår befintliga föreställningsvärld. Det leder till att våra tankemodeller tenderar att befästas över tid.

Föreställningarna lever sina liv i gränslandet mellan det medvetna och omedvetna. Ofta är vi inte medvetna om dem och hur de påverkar vår tolkning av det som sker, vårt tänkande och våra handlingar. Just deras tendens att passera obemärkta och därmed uppfattas som sanningar är ett underskattat hinder i såväl organisationsutveckling som i vår personliga strävan att växa och utvecklas. Så fort en föreställning blir medveten, så fort vi ”får syn” på den, tappar den sin makt över oss.

När den mänskliga anden en gång antagit en åsikt… drar den till sig allt annat som stöder och stämmer med denna åsikt. Och även om det finns ett stort antal omständigheter av betydande tyngd som talar för den motsatta ståndpunkten, avvisar den dessa eller bortser från dem, eller gör någon distinktion som sätter dessa på undantag, på det att… oomtvistligheten hos de slutsatser den tidigare har dragit inte skall rubbas.

Den engelske 1600-talsfilosofen Francis Bacon citeras i boken Kognitiv Psykologi av Lundh/Montgomery/Waern.

Kvantfysikern David Bohm uttryckte saken på följande vis: Tanken skapar världen och säger sen: Jag gjorde det inte!

Våra föreställningar styr vad vi har möjlighet att se. När det gäller utmaningen att bygga en (mer) livsberikande organisation behöver vi uppmärksamma de föreställningar, individuella som kollektiva, som formar arbetsplatsens kultur. Vi behöver arbeta med dem. Granska dem. Ifrågasätta dem. Utmana dem.

Det finns anledning att ta med oss det närvarande förhållningssättet när vi går in i förändringsprocessen. Dels underlättar det kommunikationen. Det är en sak att prata om dagens väderförhållanden, en helt annan att föra utforskande samtal om djupt liggande övertygelser.

Dels är det ett obestridligt faktum, inte en föreställning, att just här och nu existerar inga som helst föreställningar. Just precis här och nu existerar bara här och nu – ett tomrum fyllt av möjligheter och tendenser. Det är svårt att tänka sig en bättre, mer neutral och nyskapande plats för dialogen.

Ur det genuint närvarande samtalet växer en kollektiv klarsyn fram sprungen ur en ny medvetenhet. Och som i en spegel ser vi det plötsligt framför oss på vägen. Nålsögat. Så befriande!

Det har varit en lång och påfrestande resa. Nu kan vi börja lasta av.

Fotnot: Passagen genom Nålsögat som metafor för en transformation av uppmärksamheten i riktning mot ett gemensamt fokus på ”det som vill hända” används i den forskning och praktiska tillämpning som sker inom SoL (Society for Organizational Learning), Presencing Institute och Sloan School of Management på MIT (Massachusetts Institute of Technology). Liknelsen förekommer bland annat i böckerna Presence – An Exploration of Profound Change in People, Organizations, and Society och Theory U – Leading from the Future as It Emerges.

Bosse Westermark, redaktör

Det finns ett litet hål i verkligheten som vi kan titta ut igenom om vi vill, skriver John Steinbeck i en av sina böcker. Jag minns inte vilken.

Faktum är att verkligheten består mest av hål. Allting, inklusive oss själva, består till allra största delen av tomrum, hävdar kvantfysikerna.

Ändå har vi ofta svårt att hitta ens de minsta mellanrum i strömmen av tankar och aktiviteter. Rösten i huvudet som pladdrar oavbrutet, minnen som dyker upp, en diffus oro för något som eventuellt kommer att ske. Och vad ska vi nu ha till middag ikväll?

Det ”moderna” livet lämnar inte mycket plats för mellanrum, än mindre tomrum.

Själv har jag förklarat krig mot bristen på mellanrum. Jag vill tänka mindre, andas mer. Känna efter hur det känns i mellanrummet mellan utandning och inandning. Vakna ur drömmen.

Det är ett fredligt krig, kanske är det andligt. Det jag vill erövra är uppmärksamhet, tacksamhet och förnöjsamhet. Den inre frid som gör mig lika lugn som intensivt levande.

Jag brukar börja dagen med meditation följt av en promenad i skogen. Det är då jag tränar. Just denna dag är en vacker, tidig vårdag.

Det tycks mig som om gräset längs stigen är något mindre gulbrunt och lite mer frodigt grönt idag än i går, men jag är inte riktigt säker. Den gula fjärilen som obekymrat fladdrar förbi gör mig glad, därom råder ingen tvekan.

Morgonsolen målar träd och buskar i varma, ljusa färger, kullen framför mig badar i ett gyllene skimmer. Jag stannar till och förundras över denna nästan magiska scen.

Färden går vidare och snart börjar även tankarna vandra. Uppmärksamheten fångas av diverse tankekedjor, länkade via associationer. Mejl jag ska svara på, artiklar som ska skrivas, texter som ska läsas, telefonsamtal… Och det där jag sade till Bengt i går var nog inte så genomtänkt egentligen, undrar vad han tycker om mig nu?

Hjärnan vägrar släppa taget, vill ha mig för sig själv.

Efter en stund, oklart hur lång, kommer jag på mig och lyckas återigen vända uppmärksamheten till omgivningen och stegen på stigen. Varje gång detta skifte i medvetenhet sker blir jag glad, för jag inser att just detta ögonblick tränar uppmärksamheten.

Varje litet hopp ut ur intellektets hjärn-grepp bidrar på sikt till att de korta stunderna av medveten existens kan förlängas, och att de utdragna perioderna av omedvetenhet kan bli något lite kortare.

Jag kommer fram till en damm och betraktar det mörka, spegelblanka vattnet. Efter en stund stiger en fundering upp till ytan: Vad skulle det innebära om alla på en arbetsplats blev mer samstämda med sin egen närvaro?

Skulle begränsande tankemönster förlora i kraft och nya växa fram? Skulle en bättre urskillningsförmåga leda till att prioriteringarna på göralistan blev något mer hållbara? Hur skulle samarbetet påverkas? Kvaliteten? Kreativiteten?

Vad skulle det innebära om vi kunde arbeta lite mer med det innevarande ögonblicket, och lite mindre med (tankar om) framtiden?

Alla små hopp in i varandets trädgård kan med tiden bli till ett kvantsprång. Människan är en öppning till någonting större än sig själv. Det prunkande nuet utgör porten.

Vi behöver inte längre söka utanför oss själva, dörren till kärlek, glädje och kreativitet står redan på glänt. Närvaro innebär urskillningsförmåga. Det mest värdefulla vi kan skilja ut är känslan av att leva.

Det finns ett hål i den gamla välbekanta tillvaron. Och vi kan titta ut genom det. Om vi vill.

Människan är en öppning till någonting större än sig själv. Det prunkande nuet utgör porten. (Foto: iStockphoto/Roydee)

Bosse Westermark, redaktör

Kanske har du hört fabeln om haren och sköldpaddan? Haren hånade sköldpaddan och sade: – Vad långsamt du går! Jag förstår inte att du överhuvudtaget bryr dig om att gå. När du äntligen kommit fram är allt redan över.

– Jasså, tycker du det, sade sköldpaddan och fortsatte:
– Men då kanske vi ska anordna en tävling och se vem som tar sig fram fortast. Jag slår vad om att jag är snabbast!
Haren skrattade och sade:
– Ja, det lär ju bli en lätt match!

En jury bestående av lejonet, elefanten och giraffen tillsattes och start och mål bestämdes. Så kom den stora dagen när det hela skulle avgöras. Haren hoppade snabbt iväg och sköldpaddan paddlade enträget och målmedvetet på.

Efter en stund kände sig haren lite trött av allt hoppande. Han vände sig om och kunde konstatera att sköldpaddan inte syntes till. Asch! tänkte han, det tar ju hundra år för den stackarn att komma ifatt, så jag lägger mig här i skuggan och tar en liten lur.

När han vaknade igen tittade han återigen efter sköldpaddan, men den syntes inte till. Jag ligger nog långt före, tänkte han och skuttade på mot målet. Men efter ett tag kände han en gnagande oro och ökade takten.

Efter att ha passerat en kulle kunde han besviket konstatera att sköldpaddan redan fanns vid målet och väntade på honom tillsammans med juryn.
– Du förlorade vadet, sade sköldpaddan. Haren var alltför andfådd för att kunna svara.

Fabeln är djurens sätt att försöka förmedla någonting väsentligt till oss människor. En del av naturen sänder ett budskap till en annan del. Vad kan vi då lära av denna berättelse? Kanske handlar det om medvetenhet.

Symboliskt skulle man kunna tolka fabeln som att haren efter ett tag hamnar i omedvetenhet. Han är inte längre riktigt vaken. Förblindad av sin vilda framfart har han mist förmågan att göra medvetna, långsiktigt hållbara val. Farten ger honom skygglappar.

För sköldpaddan går det långsamt, men å andra sidan är varje liten rörelse ett steg i rätt riktning. Varje steg bygger på det föregående och fokus släpps inte ur sikte. Eftersom sköldpaddan rör sig långsammare kan han uppfatta mer av vad som händer längs vägen. Han har tid att reflektera över sin färd, och vart han är på väg. Det är genom att uppmärksamma vägen som vi lär oss, utvecklas och blir medvetna. Vägen visar oss hur vi ska ta oss fram. Långsamt är långsiktigt.

Haren, som ständigt upplever tidsbrist, försöker pressa in så många aktiviteter som möjligt i sin dag. Sköldpaddan gör det motsatta. Han fokuserar på att välja bort, så att endast de allra mest värdefulla aktiviteterna återstår. Dessa utför han å andra sidan med omsorg, närvaro och vördnad.

Sköldpaddans förhållande till tiden skapar utrymme för kvalitet, service, kreativitet, genuin kontakt, lärande och hälsa. Det ger plats för äventyret och det oväntade. Och sist men inte minst: Nöjet att njuta av färden.

Hållbar varelse