Att svära i kyrkan

Karl-Erik Edris recenserar boken Att svära i kyrkan - tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet (Foto: Anton Svedberg)

Publicerad: 1 oktober 2013 14:16

Det kom ett tjockt brev från Stellan Tengroth. Innehållet var ett signerat exemplar av den bok som han redigerat. Titeln är Att svära i kyrkan. Och eftersom det finns många kyrkor att svära i så tillför undertiteln – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet – väsentlig information om vad boken handlar om. Titeln signalerar alltså att antologin levererar diverse ovälkomna och oborstade påståenden i den mäktiga tillväxtgudens kyrka. 360 sidor hädelser och kätterska utläggningar med andra ord.

Initiativet till boken är taget inom Steg 3. Ett nätverk som på sin hemsida inleder presentationen av sig självt så här: ”Vi är fastlåsta i en samhällsmodell som kräver ständig ekonomisk tillväxt för att fungera. Allt mer tyder på att det är en ohållbar modell på sikt. Men trots alla varningssignaler lyser tillväxtfrågan med sin frånvaro inom politiken och samhällsdebatten. Vi skulle kunna påbörja diskussionen nu och hitta nya lösningar i god tid. Men istället låtsas de flesta som att problemet inte finns.”

Låt mig direkt säga att jag gillar den här boken. Den är pedagogisk och dessutom välskriven och lättläst. Ett bärande tema är själva framhävandet av det ur resurs- och miljösynpunkt orimliga i en evigt fortgående ekonomisk tillväxt. Men samtidigt är det viktigt att påpeka att detta inte betyder att de olika skribenterna har en onyanserad syn på värdet av ekonomisk utveckling. Det är alltså inte en bunt bakåtsträvande svärmare som skrivit. Utan alla förstår värdet av den utveckling som varit och att ojämlikheterna i världen gör det högst motiverat med ekonomisk tillväxt i fattiga länder.

Fredrik Lindström belyser en annan sida av tillväxten genom sin fyndiga reflektion. Den börjar med några skarpa observationer kring missnöjets centrala roll för den konsumtionsdrivna tillväxt som vi har för närvarande. Och att vi satsar oerhörda summor på missnöjesproducerande reklam. Lindström konstaterar att ”en nöjd människa är en farlig människa, eftersom hon är en så dålig konsument. Föreställ er en värld av fullkomligt nöjda människor. Som inte alls är intresserade av en ny HD-36-tumsTV att hänga på väggen oavsett vilken effektiv reklam man än gör.”

Och så skruvar han argumentationen några varv till och konstaterar att: ”Marknadsekonomins situation påminner faktiskt mycket om narkomanens. (…) Våra grundläggande behov av mat, kläder, kärlek och medicin räcker inte längre till för att hålla ekonomin nöjd, ekonomin som idag bestämmer över våra liv på ungefär samma sätt som knarket gör i narkomanens liv.” Lindström är inte heller direkt optimistisk om våra möjligheter att krångla oss ur vårt beroende. Han håller det väl inte för uteslutet, men nöjer sig med att ställa frågan: ”Hur lång tid kommer det att ta för oss att tillstå vårt beroende, att vi är underkastade tillväxten och marknadskrafterna lika mycket som exempelvis medeltidsmänniskan var underkastad Gud?”

Det tema i boken som berör mig själv djupast handlar om hur tillväxttänkandet håller på att invadera sektorer där det inte har att göra. Sektorer där friheten och kreativiteten måste få råda.

Anne Jerneck skriver i sitt bidrag om hur det ekonomiska tänkandet äter sig in i forskningen. Hon säger att ”kunskapsproduktionen kommit att präglas av nya processer: ökad styrning genom tillskott av stora resurser för speciella forskningsändamål; ökad kommersialisering av universiteten genom ökat beroende av externa resurser och krav på forskningens ekonomiska nytta; och växande krav på forskningens rättfärdigande vilket yttrar sig i återkommande mätningar av forskningens effektivitet och kvalitet.”

Visst ter det sig rimligt att anlägga en del matnyttighetsaspekter på forskningen. Men det finns ändå en grundläggande orimlighet i hela idén. Styrningen gör ju anspråk på rationalitet. Men det ligger i sakens natur att genuint kreativa forskningsgenombrott är oförutsägbara. Så oavsett på hur rationellt och logiskt, och om sakfrågorna välinformerat, språk styrningen än är formulerad, är den ändå godtycklig och irrationell sedd i ljuset av de upptäckter som skulle kunna ha blivit gjorda om i sammanhanget mäktiga penningfördelande personer och institutioner inte hade överskattat sitt omdöme.

Som ett slags ödets historiska ironi verkar alltså den kyrkliga dimensionen av vårt ekonomiska tänkande leda till subtila inskränkningar i tankefriheten som minner om förhållandena i förvetenskapliga tider. Då var det ju Guds ombud som ville bestämma vad resultatet skulle bli av de vetenskapliga strävandena. Nu är det uppenbarligen Mammons tur att koppla greppet.

Ännu mer provocerande tycker jag personligen att det är att penningtänkandet invaderar kulturen. Stina Oscarsson skriver lågmält och reflekterande om detta från sin position som chef för Radioteatern på Sveriges Radio.

Att svära i kyrkan - din för 50 kronor

Kultur som smörjmedel för uppfyllande av affärslivets ambitioner är uppenbart inget som Oscarsson tycker är särskilt angeläget. Hon tjänar hellre andra herrar. Eller som hon säger i inledningen av sin betraktelse: ”Jag är övertygad om att kulturen skulle kunna spela en roll i kampen för en hållbar utveckling, i strävan mot fred, demokrati och mänskliga rättigheter.” och så utvecklar hon i resten av sitt bidrag sina olika sorgsna betraktelser över hur kulturen kidnappas för att tjänstgöra som ”medspelare i en ohållbar utveckling”.

Kulturens roll i ett samhälle är en stor och svår fråga. Och den fråga som Oscarsson på sätt vis kommer i beröring med är vad som egentligen händer med kulturens själ om den tvingas vara alltför följsam mot makten. Vi vet ju hur det blir när det går för långt åt det hållet. Socialrealism under den sovjetiska kommunismen, lovsånger till Mao och nazistisk konstuppfattning är ju inga höjdpunkter i människans kulturella historia.

Men när går det för långt i vår hyperkommersiella tid? När får penningmotivet för stor makt över kulturen? Närmar vi oss gränsen, eller är allt frid och fröjd? Svåra frågor. Oscarsson ställer dem inte öppet, och besvarar dem inte heller. Men hela hennes betraktelse visar att hon är medveten om problematiken.

För min egen del nöjer jag mig med att säga att visst handlar kultur om energigivande förströelse. Visst handlar kultur också om oförarglig vård av traditioner. Och visst kan man använda kultur i diverse kommersiella sammanhang. Och som tröst för alla kulturbyråkrater så förstår jag också att det är nödvändigt att budgetar går ihop. Men kulturens själ är något helt annat än att vara ett traditionsvårdande, halvterapeutiskt och marknadsföringsförgyllande instrument för makten i form av anslagsbeviljande myndigheter och sponsrande företag.

Kulturens själ är att katalysera inre perspektivskiften. Att fördjupa förståelsen av livet och omständigheterna, att öppna nya möjligheter i det inre och därmed på sikt också i det yttre. Därför har förstås Stina Oscarsson rätt i sin förhoppning att kulturen i vår tid skulle kunna spela en roll i arbetet för en hållbar utveckling. Men samtidigt är det viktigt att påminna om att kulturen måste vara otrogen mot alla herrar. Kulturen är frihetens domän.

Mitt avslutande omdöme blir att Att svära i kyrkan är en infallsrik och tänkvärd antologi om den ekonomiska tillväxtens komplikationer. Den bör läsas och begrundas. Och det spelar ingen roll om man redan är frälst, eller likgiltig eller skeptisk eller ilsket negativ när det gäller själva sakfrågan. Det finns mycket att hämta för alla i den här lilla dyrgripen.

Karl-Erik Edris

Det här är en förkortad version av Karl-Eriks recension. Läs hela recensionen.

Om recensenten: I sitt företag Edris Idé AB erbjuder Karl-Erik Edris ett brett spektrum av föreläsningar för näringslivet och den offentliga sektorn om till exempel visioner, ledarskap, etik och moral, personlig utveckling och levnadskonst. Han erbjuder också mentorskap för ett ledarskap bortom de personliga ambitionerna. Karl-Erik har cirka 300 akademiska poäng med tyngdpunkt på statsvetenskap. Han har skrivit sex böcker av vilka den mest kända är Den vise VD:n. Den senaste som handlar om de stora livsfrågorna har titeln I ett annat ljus.

Läs inledningskapitlet
Köp boken
Läs Karl-Eriks ledarskapskrönika

Steg 3