Komposten

Som ensam mamma blev jag alltid lugn och glad när jag såg mina båda vilda söner slappna av och komma till ro i sig själva. Deras rörelser förändrades, gången blev smidig och glidande, armarna svängde rytmiskt, skuldrorna sänktes.

Behövde de anstränga sig, springa fort till tunnelbanan, räkna svåra mattetal eller lära sig långa glosor på något främmande språk gick det alltid lättare och snabbare. Men det bästa var deras lugna nöjda blick och att jag kunde se dem tydligare.

Jag lärde mig att redan på långt håll identifiera deras tillstånd, som när de dök upp längst bort på Paternostervägen, den långa gata i Hammarby där vi under deras barndom bodde. Ofta var axlarna spända och uppdragna och benen litet stela och spretiga. Då visste jag att det hänt något tråkigt i skolan.

Det är inte lätt att möta livets utmaningar utan att spänna musklerna. Men spänningarna lagras och blir en rustning som döljer vem vi är och begränsar vår möjlighet att uttrycka oss. Det är inte bara mammor som noterar vår grad av spändhet, säkert gör andra det också. Och man frågar sig vad har hänt den människan, varför är hon på kant med sin tillvaro? Är hon rädd, arg, hotad? Man erinrar sig den långa raden av faktorer som triggar stressreaktionen och dess karakteristiska hormoner hos människan. Just det som personen helst vill dölja blir uppenbart för den vakne iakttagaren som kan tolka signalerna.

– Var dig själv! blev ett av mina uppfostringsmantran. Jag behövde ofta bara viska det så infann sig den önskade avslappningseffekten. Det var som att säga, ”Du är hemma, baby. Du är älskad som den du är. Du behöver inte vara Någon!”

Men ibland var det svårare. Då tog jag till mina väl beprövade knep och hjälpmedel. Adagiosatsen i Beethovens Hammarklaversonat, ett livssamtal över saft och bulle vid köksbordet, eller helt enkelt Komposten, en stillhetsövning som är bra både för föräldrar och barn.

Komposten

Sätt dig bekvämt till rätta. Och låt sinnet komma till ro. Andas sakta in och ut, in och ut. Iakttag lugnt och stilla allt som rör sig i ditt sinne. I ljuset av din uppmärksamhet framträder tankar och känslor som du kanske inte varit medveten om. Det kan vara smärtsamma minnen, obekväma eller tabubelagda känslor. Du kanske blir medveten om att du är hemskt arg.

Pröva tanken att allt sådant som dyker upp är som skräpet i komposten i ditt kök. Du har förkastat det för att du inte tyckte om det eller hade någon användning för det. Men du har inte blivit kvitt det, det ligger kvar någonstans inom dig.

Iakttag ditt psykologiska skräp. Precis som kökskompostinnehållet i kontakten med syret omvandlas till den finaste mylla för trädgårdslandet, omvandlas ditt psykologiska skräp i kontakten med ditt medvetande till den bördigaste mylla för din psykologiska växt och mognad.

Vila i iaktattagandet utan att värdera eller analysera ditt inre “skräp”. Låt tystnaden och den vakna medvetenheten göra sitt. Känn rummet omkring dig. Känn golvet under dina fötter, hur du sitter. Tag några djupa andetag och öppna sedan ögonen. Sträck armarna över huvudet och gäspa om du vill.